Jag träffar många traumatiserade människor. Det är ju framförallt för dom jag är här. Funderar därför mycket kring trauma och vad dessa trauman gör med människor. Hur det påverkar deras möjlighet att leva ett gott liv. Och hur det i sin tur påverkar hela samhället. Många sover inte om nätterna för mardrömmarna som tränger sig på. Andra har svår huvudvärk. Kramp runt hjärtat. Svårt att andas. Känner sig isolerade. Har svårt att glädjas åt någonting. Blir lätt arga för ingenting. Framtidstron är lika med noll. Dålig självkänsla – om någon alls. De kan inte koncentrera sig för då dyker de plågsamma minnena upp och är lättskrämda av minsta ljud som påminner om det som hände – då när traumat tog sig in i kropp och själ.. Listan kan göras alltför lång när man väl börjar fråga.

Hur orkar dom leva och sköta om allt som dom gör? Utåt sett märker man oftast ingenting. Som de 20 kvinnor som jag hade kurs med senast i Bukavu i östra Kongo. De flesta av dom har blivit våldtagna och tvingats fly från sina hem. Alltför många större och mindre armé-grupper försörjer sig med hjälp av sina vapen. Vapenmakt snarare än krig. Effektivt sätt att förse sig med allt man kan behöva. Många av kvinnorna har förlorat sina män när de väpnade grupperna intagit deras by. Men trots de skräckfyllda erfarenheterna sköter de om sina barn, hämtar vatten, går till någon sorts jobb (kanske säljer något på marknaden. Har en bit jord att odla. Lär sig sy hos någon), lagar mat, sköter om gamla släktingar, letar ved etcetera etcetera. Finns ingen soffa att lägga sig på. Inget täcke att dra över huvudet. Men de lider i det tysta och är oändligt trötta. Det kommer fram när de berättar om hur de upplever förändringen efter att ha fått en behandling med TFT/psykologisk akupressur.

Och alla de som utfört och utför våldet. De är också djupt traumatiserade. Som barnsoldater. Först kidnappade och sedan tvingade att utföra det värsta av handlingar en människa kan göra: bränna byar, våldta, stympa, mörda. Men förövarna nås i ännu mindre grad av behandling än deras offer. I Rwanda har i princip allt stöd riktats till de överlevande efter folkmordet 1994. Men om inte förövarna får hjälp med sina trauman – fortsätter risken för våld och hämnd att ticka under huden på alltför många. Och när en stor del av ett lands invånare är traumatiserade – vad betyder det för möjligheten att utvecklas i fred? Kan man kalla ett land traumatiserat? Som i Rwanda där 800 000 människor av en befolkning på 8 miljoner mördades. Så gott som alla är traumatiserade, antingen som offer eller förövare.

Många länder är byggda på trauma och våld. Om man tänker på USA som kom till med hjälp av våld mot de ursprungliga invånarna. Idag fortsätter våldet där både inom landet (mycket vapen och ingen tillit) och utåt (alltid något land eller grupp som verkar hotfull). Där förs en ständig jakt på ”den andre”, fienden, de annorlunda. Och allt börjar i en känsla: Rädsla. Liknande utveckling kan man se på andra håll i världen. Brasilien, Israel, Sydafrika…..

För olösta trauma följer vidare i generationer. Både för offer och förövare. Som i Kongo. Detta fascinerande land. När jag kom dit första gången för ett år sedan slog en tanke rot i mitt sinne: Vilken kreativitet! Lyssna på kongolesisk musik. Se deras traditionella konst. Bara trämaskerna får Picasso att framstå som en nybörjare. Alla initiativ som tas av människor. Men ovanpå denna mullrande kreativitet har man placerat en struktur – en mall – som alls inte passar. Den skaver på något vis. Den har inte vuxit fram ur människornas behov och kultur. Men alla försöker anpassa sig och göra ”rätt”. Kaoset som uppstår utnyttjas av alla som har pengar som främsta mål. Business as usual. Grannländer, internationella företag, organisationer etc

Mycket obehagliga saker händer i Kongo. Det är lätt att förfasas. Våldtäkter, mord, nedbrända byar, avhuggna händer, barnarbete och barnsoldater. Korruption in i minsta lokala myndighet och trafikpolis. Varför? Om man tittar på Kongos historia kanske man kan hitta några ledtrådar:

Först det europeiska slaveriet. Redan på 1500-talet börjar portugiserna skeppa slavar över till Amerika. Människor blev handelsvara. ”Svart = Ingen själ och därmed inget värde” var budskapet. Slaveri fanns redan förut i Afrika precis som andra delar av världen. Men i den omfattning som européerna genomförde hade aldrig tidigare skådats. Och dessutom från en kontinent till en annan. Genom att kolla lastningslistor och andra dokument har man försökt beräkna hur många som skeppades över Atlanten som slavar. Någonstans mellan15-30 miljoner är siffror man kommit fram till genom att kolla lastningslistor.

Sen kom Kung Leopold II från Belgien som gjorde Kongo till sitt privata imperium med slaveri som grundlag. Med hjälp av diverse sjöfarare och äventyrare som Henry Morton Stanley såg han till att förse sitt pytteland i Europa med de mest fantastiska rikedomar från Kongos skogar och berg: framförallt gummi, men även ädelstenar och . Och de som inte levererade fick händer och fötter avhuggna eller blev dödade och huvudena spetsade på en stolpar. Även barn stympades av Leopolds privata arme´ Force Publique. 10 miljoner människor beräknas ha dödats under Leopolds välde mellan 1886 och 1908. Halva landets befolkning.

Och sen när Kongo deklarerat sin självständighet mördas den förste presidenten, Patricio Lumumba med största sannolikhet på uppdrag av USA säkerhetspolis (såg en dokumentärfilm från Svt för en tid sedan där den före detta CIA –agent som var med och undanröjde Lumumba berättade att de sedan lagt kroppen i syra för att undanröja alla bevis..) Istället för den valde presidenten Lumumba tillsattes Mubutu som Kongos överhuvud. Hans välde var knappast någon vacker saga heller.

Hur ser graden av nedärvt trauma ut i människor med en sådan historia? Hur lätt är det att bygga självkänsla utifrån sådana erfarenheter och tro på en framtid? Lätt att se att flesta lever för dagen. Inget i morgon. Därmed bäst att förse sig med det som är möjligt. Nu. Ingen ursäkt, men väl en reflektion.

Min övertygelse är att fred måste byggas inifrån. Först när människor har frid i sinnet kan det bli fred mellan människor och mellan människorna och resten av den skapelse vi är del av. Och när jag ser hur människor förändras tack var denna – på gränsen till löjligt enkla – metod kan jag inte annat än tycka mig få bevis för att det går. Här finns en av många nycklar till verklig fred. Jag tänker göra vad jag kan för att nå så många som möjligt – här, där, wherever. (Tänker då genast på de flyktingar som kommer till Sverige traumatiserade och alla krav de ställs inför. Hur lätt är det att leva upp till dem när de där minnena ständigt gör sig påminda. Och de apatiska barnen.)

Båten Rafiki (betyder vän på swahili) som går mellan Bukavu och Goma över Lake Kivu. Underbart med stort vatten.

Kurs i psykologisk akupressur med “psychosocial assistants” på ett kvinnohus – Lydia – för våldtagna kvinnor. Drivs av Norwegian Church Aid med min suveräna vän och kollega Gudrun Engström i spetsen.

Goma center. Gatorna är av lavasten och sand. Mängder av moppetaxi och vita stora fyrhjulsdriva bilar tillhörande världens alla hjälporganisationer och FN-trupperna Monuc. Påminner om ockupation emellanåt.

Kurs i flyktinglägret Zulu norr om Goma. Trots tomma magar var kvinnorna med på noterna och tyckte det var befriande att knacka problem. Många av dem har blivit våldtagna av väpnade grupper i sina hembyar. Lever nu i plasthyddor på ett  lavafärlt. Alla vill hem. Men måste får tillstånd av FN. Men till vad kommer de hem?

En choco-duro lastad med 500 kilo potatis.

I Goma-trakten i östra Kongo finns ett fantastiskt fordon. Det kallas choco-duro. Frågar om det betyder något. Men ingen har något svar. Den bara heter så, denna gigantiska sparkcykel som kan lasta flera hundra kilo. Styret ser ut som ett stolt kohorn. Allt är gjort av trä förutom en och annan gummidetalj i styrningen och runt hjulen. Träffar tre grabbar i ett litet samhälle nära Virungabergen, Kibumba heter det. De kommer kämpande uppför upp för en lång backe med en choco-duro lastad med fem säckar potatis – 500 kilo!. De ska till Goma nån dryg mil bort och sälja potatisen på marknaden. I Kibumba stoppar en polis dom och tar sin beskärda del av lasten: han fyller sin hjälm med potatis (vem sa: ”Polis, polis potatisgris..”? men sånt är systemet: underbetalda poliser förser sig så gott de kan). När polisen tagit sitt rullar de luttrade grabbarna nerför nästa backe i full fart och ropar: ”Se upp!”

En potatisplockarpolis i Kibumba.

Åker bil över ett antal av detta lands tusentals kullar till ett litet samhälle i en av dalgångarna. Samhället heter Mbogo. Det är oerhört grönt i dalen. Bönor och majs har kommit upp och riset växer med en sån där saftgrön färg där det är som blötast. På åkerlapparna jobbar människor med sina handverktyg – som en typ av hacka (hoe heter dom på engelska). Inga traktorer. Inga dragdjur. Upp längs kullarnas sluttningar klänger sig små gulbruna hus med tegeltak fast bland bananträden Nere i dalen ligger skolan, hälsocentralen och några rader hus längs genomfartsvägen. En bäck rinner genom dalen. Nu efter ett kraftigt regn är bäcken ett forsande flöde som drar med sig lera och jord. Just när vi kommer fram drar sig molnen undan och solen breder ut sina torkande varma strålar. Ljuset är alldeles kisnödvändigt vitt.

Jag kommer hit med några av mina kollegor från en organisation som heter Sevota och min medarbetare och översättare Robert Ntabwoba. Sevota organiserar grupper med olika utsatta grupper runtom i Rwanda : änkor och föräldralösa efter folkmordet, före detta prostituerade, kvinnor utsatta för sexuellt våld och våldtäkt, hiv-positiva män och kvinnor med flera. Jag, Robert och/eller Jacques Sezikeye (dessa mina två mesta medarbetare och översättare ska jag presentera en annan gång) har lärt ut fokuserad akupresssur till de flesta av Sevotas grupper i samband med deras gender-utbildning. Nu har gruppen i Mboga bjudit in oss till en festival där de ska spela teater och dansa och berätta om vad de fått ut av att vara med i Sevota.

Hela byn samlas när Mbogos Sevotagrupp ställer till med fest och dansar och sjunger om hur man kan lösa konflikter.

Skolgården är full av folk. Gamla, unga, skolbarn i uniform och representanter för den lokala administrationen. Eftersom vi betraktas som de mesta gästerna får vi sitta i skuggan under skolans utskjutande tak. Skuggplatserna är alltid de mest eftertraktade. Sen kan showen börja. Mbogos Sevotagrupp spelar upp den ena sketchen efter den andra till allas stora förtjusning. Alla är med och ohhh-ar och ahhh-ar och skrattar så de kiknar. Sketcherna är iscensättningar av olika typer av konflikter och hur det är möjligt att lösa dom. Igenkännandet är totalt. Korruption. Barn som blir slagna. Lärare som utövar pennalism. Gifta par som bråkar om pengar. Karlar som super och slåss. etc. När scenen tangerar sex (ofrivillig sådan) då närmast vrålar alla av sånt där skratt som är nån sorts katarcis – befriande. Till vår stora förtjusning handlar lösningarna till konflikter om att erbjuda de ”stridande” parterna behandling med knackningar. Först behandling – sen prat. Helt suveränt!
Sen sätter de igång med dansen. Den traditionella rwandiska dansen är något av det vackraste jag sett. Med ormlikande armrörelser och leenden över hela ansiktena studsar de manliga dansarna fram till rytmen från stora trummor. Kvinnorna sirliga som väsen. De har klockor kring vristerna som förstärker rytmen. Till en av danserna sjunger försångaren typ: ”Vi har lärt oss något som kan bota de som har svåra minnen – kom till oss så ska ni få se…” Och eftersom hela trakten är samlad på skolgården får alla veta att de kan få hjälp med sina problem. Bästa sortens reklam. Efteråt blir Robert och jag också ombedda att hålla ett litet tal och berätta om trauma behandlingen ”så att folk får veta var den kommer ifrån” ber kollegorna i Mbogo.

När föreställningen sprider sig folksamlingen ut över byn, tillbaka till skolan och upp för stigarna på de gröna kullarna omkring. Vi blir inviterade av Sevotagruppen till ett av klassrummen och bjudna på kokta majskolvar och bananöl – den svaga varianten (den starkare, fermenterade, är rena knockouten). Att äta majs – ibigori – tillsammans i en grupp har samma betydelse som att röka fredspipa i andra traditioner. Det kallas ubusabane. Passar bra med dessa engagerade människor som skapar frid i traktens sinnen.

Knackteater i Mbogo. Först behandling med fokuserad akupressur – sen samtal om konflikten. Avslappnat.